Kids med automatvapen
Jag vet inte riktigt vad det är med mig just nu. Sitter här och det liksom pirrar i hela kroppen. Jag är typ rastlös eller något, jag vill ut härifrån helt utan någon anledning. Jag menar, där ute är det ju ruggigt och kallt och fullproppat med pedofiler, våldtäktsmän, krig, bomber, kids med automatvapen som säkert skulle vilja skjuta ihjäl en sån störig person som mig ( jag är jobbig, det är fan knappt jag står ut med mig själv). Så varför vill jag fortfarande gå ut? Varför vill jag utsätta mig för sårbarhet. Det är ju inte ens kul. (Om du nu inte förstår det så pratar jag inte bara om att skydda mig från ett skott i pannan.) Eller är det kul att utmana ödet, se hur långt man kan gå. Hur mycket skit man kan utsätta sig för innan det går utför. Om det nu ens gör de?
Just nu är jag förmodligen den mest förvirrade människan i världen. Sen att det är bagateller jag är förvirrad över spelar väl ingen roll, det är nästan värre att vara förvirrad över bagateller än att vara det över viktiga problem.
Vet inte, men ibland måste man stanna upp och tänka att man faktiskt lever nu och att livet är alldeles för kort för att inte göra saker. Jag vill göra saker. Impulsiva saker. Som man dock kanske ångrar sen men vafan. Jag orkar inte bry mig om sånt just nu.
Åh vad jag längtar till helgen... tur att veckorna går fort för helgen går alltid så långsamt trots att jag har så sjukt kul! Men jag har så sjukt kul med folket i min klass. Vi skulle nog klassas som en av världens roligaste klasser - helt utan överdrift. Varje liten person bidrar till helheten. Faktiskt. Tänk att det är dessa personerna man kommer se utvecklas och bilda familj, träffa på varandras bröllop, supa oändligt många gånger till med varandra (dock utan att hångla upp varann), dricka vin tillsammans och skratta vuxen-skratt, ta studenten tillsammans, vem vet vi kanske blir vänner för livet, ni kommer i alla fall alltid finnas vid liv i minnet. Allt detta skriver jag inte för att jag inte vill att ni ska skjuta mig utan detta tycker jag verkligen.
Men skjut inte mig, snälla.
ajö
Just nu är jag förmodligen den mest förvirrade människan i världen. Sen att det är bagateller jag är förvirrad över spelar väl ingen roll, det är nästan värre att vara förvirrad över bagateller än att vara det över viktiga problem.
Vet inte, men ibland måste man stanna upp och tänka att man faktiskt lever nu och att livet är alldeles för kort för att inte göra saker. Jag vill göra saker. Impulsiva saker. Som man dock kanske ångrar sen men vafan. Jag orkar inte bry mig om sånt just nu.
Åh vad jag längtar till helgen... tur att veckorna går fort för helgen går alltid så långsamt trots att jag har så sjukt kul! Men jag har så sjukt kul med folket i min klass. Vi skulle nog klassas som en av världens roligaste klasser - helt utan överdrift. Varje liten person bidrar till helheten. Faktiskt. Tänk att det är dessa personerna man kommer se utvecklas och bilda familj, träffa på varandras bröllop, supa oändligt många gånger till med varandra (dock utan att hångla upp varann), dricka vin tillsammans och skratta vuxen-skratt, ta studenten tillsammans, vem vet vi kanske blir vänner för livet, ni kommer i alla fall alltid finnas vid liv i minnet. Allt detta skriver jag inte för att jag inte vill att ni ska skjuta mig utan detta tycker jag verkligen.
Men skjut inte mig, snälla.
ajö
Kommentarer
Postat av: jessica
åh. vad du är fin. jag längtar faktiskt till när ens barn leker med varandra, och man går ut på fina restauranger, och dricker vin och skrattar vuxenskratt. det kommer bli fint :D
Trackback
