A boss bitch dipped in sauce

Lyssnar på Death cab och känner mig allmänt melankolisk. Ibland måste man bara deppa ner sig riktigt jävla djupt och tycka synd om sig själv. När jag deppar får jag perspektiv på saker och ting. Det är precis det jag gör nu. Jag får perspektiv. Jag gräver och gräver och jag antar att jag snart når något form av slut som gör att det vänder. Blir bättre, känns lite bättre. Det borde vända snart, eller så måste jag sova på saken.
Just nu känns det som om jag skulle kunna förstöra så mycket för mig själv. Min framtid, mina relationer till familj och vänner. Men jag håller käften. Ja, ibland är det de som behövs, att någon sitter i mitten som ett litet ljus och säger allt kommer att bli bra. Jag är ljuset som säger dom meningarna som ingen tror på. Istället för att säga dom pessimistiska meningarna som jag och alla andra vet är sanna. Ofta förstör sanningen. Så jag håller käften. Men nej fan! Jag är sjukt trött på att hålla käften. Det är inte jag att hålla käften! Frågan är nu bara vem jag ska lasta av all den här skiten på.
Jag är sjukt trött på folk som tar sig själv på alldeles för stort allvar och som är så sjukt självupptagna att dom inte ser vad som händer med personerna runt om. Personer som inte orkar lära känna sina närmaste på djupet. Personer som inte känner sin egen syster eller bror. Som inte förstår dom. Som inte orkar förstå dom. När andra får ta det enorma lasset fyllt med problem, skuld, olycka och rädsla för vad som kan komma att ske eller inte.
Tro inte att dom på tågaborg lever det jävla glassiga livet. Tro inte på något sätt att alla inte har problem. Alla har vi våra problem och andras problem kan ibland gå ut över dom som står närmst trots att personen i fråga gör allt för att verka oberörd. Smeta på lite mascara och ett leende så försvinner problemet. Jag lovar.

Detta inlägget made no sense. Jag vet.
Det finns bara en liten flicka som gör det.