A boss bitch dipped in sauce

När klockan ringer kvart över åtta känns det som om jag gjort allt annat än sovit. Just nu är allt trassligt i huvudet och jag vet inte riktigt vad jag drömde och vad jag verkligen gjorde.

Det jag vill komma fram till är att det känns jävligt tungt att gå till jobbet nu... och vara trevlig. Och säga "Tack själv!!!" så fort någon av gästerna säger "Tack.".

Tack.

TACK SJÄLV!

Efter en lång kväll plågandes av alldeles för höga skor vinglar jag hem, barfota på kullagatan vilket känns helt normalt, just för tillfället. Det är en kväll som denna man upptäcker hur vänskapen står till, hur mycket man orkar, hur många kebab man kan käka, hur mycket halv uppäten mat man kan kränga, hur många av det motsatta könet som torr juckar mot en och hur många tuggummin som sitter fast på kullagatan.

Det är väl vid dessa kvällarna man behöver någon att räkna tuggummin med... för det finns jävligt många.

Väla. Det är svettigt, äckligt och det är alldeles för mycket folk på samma plats samtidigt. Usch. Att frivilligt åka dit idag för att "strosa" var fel av mig. Jag skäms och kommer aldrig återvända till detta hemska helvete.

Nu ska jag fira min sista sommarlovsdag med att kolla på Jude Law i The holiday... igen.

Efter det ska jag ringa kits. Det är fan på tiden.

Det kommer snö snart :) och då blir det bittert kan jag lova.

Det här känns bra konstigt. Att sitta här igen och bara känna att jag måste skriva. Inte för att jag vill, inte för att jag har längtat, inte för att någon annan vill... det brinner inte ens i fingrarna. Utan jag bara måste.

Dock kan känslan just nu beskrivas som att åka pulka på sommaren eller som mitt hår... strävt. Som att käka halm fast det är gott. Ungefär så... om ni förstår. Fast det behöver ni inte göra heller.

Förhoppningsvis kommer det lite snö snart.


Läget är som såhär... medan kidsen i varannan reklam för valfri klädkedja rockar loss och tjänar mer än mig denna sommarn så sitter jag dåsandes och förbereder mig inför vardagstristessen som jag... here it comes... faktiskt tycker om. Det här när alla kommer tillbaks och från sitt överdrivna sommarlov som har varit "sååå gryyymt" och säger tomma ord som "åh vad jag har saknat dig", "det är så kul att se dig" "åh vad du är brun!" och ännu tommare(?) frågor som "hur har du haft det?" "hur mår du?"...

Jag kan sakna att folk säger godmorgon. Det händer ju bara när man går upp runt sex och två timmar frammåt vilket jag inte gjort på 3 månader. Det är som att folk skulle sluta säga fuck you... du skulle sakna det.

Vardagstristessen är tillbaks,
men framför allt är jag tillbaka.