A boss bitch dipped in sauce

Det här känns bra konstigt. Att sitta här igen och bara känna att jag måste skriva. Inte för att jag vill, inte för att jag har längtat, inte för att någon annan vill... det brinner inte ens i fingrarna. Utan jag bara måste.

Dock kan känslan just nu beskrivas som att åka pulka på sommaren eller som mitt hår... strävt. Som att käka halm fast det är gott. Ungefär så... om ni förstår. Fast det behöver ni inte göra heller.

Förhoppningsvis kommer det lite snö snart.


Läget är som såhär... medan kidsen i varannan reklam för valfri klädkedja rockar loss och tjänar mer än mig denna sommarn så sitter jag dåsandes och förbereder mig inför vardagstristessen som jag... here it comes... faktiskt tycker om. Det här när alla kommer tillbaks och från sitt överdrivna sommarlov som har varit "sååå gryyymt" och säger tomma ord som "åh vad jag har saknat dig", "det är så kul att se dig" "åh vad du är brun!" och ännu tommare(?) frågor som "hur har du haft det?" "hur mår du?"...

Jag kan sakna att folk säger godmorgon. Det händer ju bara när man går upp runt sex och två timmar frammåt vilket jag inte gjort på 3 månader. Det är som att folk skulle sluta säga fuck you... du skulle sakna det.

Vardagstristessen är tillbaks,
men framför allt är jag tillbaka.