Crazy Lady with Headphones
Idag efter skolan och två mysiga fikor begav jag mig hem i mörkret. Jag gick helt vanligt och lyssnade lite på musik i min ipod och så helt plötsligt får jag för mig att kolla upp, som man gör. Och precis då möter jag en kvinnas blick i 35 årsåldern som stirrar något otroligt på mig samtidigt som hon rör sina läppar, men eftersom jag inte hör vad hon rör sina läppar för så tar jag ur mina lurar, trots att hon fortsätter att gå. Mina öron som precis hört Regina Spektors fina stämma kommer i kontrast med hennes, den underliga kvinnans inte lika härliga klang.
Självklart stirrar jag tillbaka, som man gör. Och så händer det som inte borde hända, det som man gör när man tycker någon är väldigt attraktiv eller bara allmänt konstig. Jag tittar mig över axeln för att se vad fan det är med denna personen, och hon gör samma sak! Våra blickar möts ännu en gång. Jag vänder tillbaka mitt lilla huvud och fattar tag i min mobil och ringer hastigt upp senaste samtalet. Jag är faktiskt rädd. Man vet ju inte vad hon kan vara kapabel till. Efter några sekunder märker jag att hon vänt på sin dojja och att hon nu börjar flåsa mig i nacken. Självklart svarar ingen i telefonhelvetet och jag börjar istället försöka hålla ett samtal mellan mig och den väldigt tysta mobilen. Nu är hon i jämnhöjd med mig och jag bestämmer mig för att låta henne vinna detta racet och saktar ner min frenetiska gångstil. Hon går förbi, sjungandes, och ställer sig sedan vid sidan av gatan. Vid det här laget har jag redan letat efter hennes möhippe-vänner och den doldakameran ja, jag har till och med letat efter psykpersonalen i vita rockar som när som helst ska hoppa fram runt ett hörn eller ur en skåpbil och kidnappa tillbaka the crazy-person. Förgäves. Dom finns inte. Det är bara jag och the crazy-lady och förstås koppis gäster, som ser ut som levande frågetecken, fick vara publik till detta schablaket. Jag ger dom en hej-kom-och-hjälp-mig-blick och ser nu min chans att fly och återtar den frenetiska, stela gångstilen. Inte fören jag gått över gatan till Bara Vara vågar jag kasta blicken över axeln och ser kvinnan med tights, väst, vit-och-blå benvärmare och underbart stora headphones aka crazy-person, plöja Norra storgatan och terrorisera oskyldigt folk.
Ja, men om man skulle ta och dra in på psykvården?
Självklart stirrar jag tillbaka, som man gör. Och så händer det som inte borde hända, det som man gör när man tycker någon är väldigt attraktiv eller bara allmänt konstig. Jag tittar mig över axeln för att se vad fan det är med denna personen, och hon gör samma sak! Våra blickar möts ännu en gång. Jag vänder tillbaka mitt lilla huvud och fattar tag i min mobil och ringer hastigt upp senaste samtalet. Jag är faktiskt rädd. Man vet ju inte vad hon kan vara kapabel till. Efter några sekunder märker jag att hon vänt på sin dojja och att hon nu börjar flåsa mig i nacken. Självklart svarar ingen i telefonhelvetet och jag börjar istället försöka hålla ett samtal mellan mig och den väldigt tysta mobilen. Nu är hon i jämnhöjd med mig och jag bestämmer mig för att låta henne vinna detta racet och saktar ner min frenetiska gångstil. Hon går förbi, sjungandes, och ställer sig sedan vid sidan av gatan. Vid det här laget har jag redan letat efter hennes möhippe-vänner och den doldakameran ja, jag har till och med letat efter psykpersonalen i vita rockar som när som helst ska hoppa fram runt ett hörn eller ur en skåpbil och kidnappa tillbaka the crazy-person. Förgäves. Dom finns inte. Det är bara jag och the crazy-lady och förstås koppis gäster, som ser ut som levande frågetecken, fick vara publik till detta schablaket. Jag ger dom en hej-kom-och-hjälp-mig-blick och ser nu min chans att fly och återtar den frenetiska, stela gångstilen. Inte fören jag gått över gatan till Bara Vara vågar jag kasta blicken över axeln och ser kvinnan med tights, väst, vit-och-blå benvärmare och underbart stora headphones aka crazy-person, plöja Norra storgatan och terrorisera oskyldigt folk.
Ja, men om man skulle ta och dra in på psykvården?
Kommentarer
Trackback
