A boss bitch dipped in sauce

Igår morse när jag fick höra att Heath Ledger hade dött fick jag någon form av chock. Visst, detta är något som händer varje dag och han är precis som vi, en vanlig människa men sina problem som tynger honom. Förmodligen har det tyngt honom mer än vad vi visste. Grejen med kändisar är att man vet att de är precis som oss bara att de har ett gäng paparazzis efter sig. På något sätt känns kändisar speciella, ouppnåliga, underbara, perfekta och de är någon form av idealbild. Denna idealbilden vill vi helst se så verklig som det går, varför skulle vi annars köpa tidningarna som visar hur kändisarna "egnetligen ser ut", att de faktiskt inte är så jäkla speciella, fantastiska och perfekta.

Nu fick vi en reality-check. Heath Ledger visade på att han inte mådde bra, att han inte var perfekt, att han var precis som vi. Han hade problem som säkert var så löjligt små att han inte visste vad han skulle göra av sig. Han hade en fasad där han log sitt bländande leende mot kamerorna men bakom fasaden fanns det kanske inte någonting att le för. Förutom hans dotter. Men det verkar inte vara något som räckte till.

Jag hatar självmord. Det är det mest själviska en person kan göra. Det är att fly ifrån sina problem att inte orka hitta en lösning. Ibland kanske man inte ser utvägen men det finns alltid en. Jag tror det är fler än vi tror som någon gång har funderat ellet funderar på att ta sitt liv. Jag vet kompisars kompisar, kollegors syskon eller barn som gjort det och det är alltid lika sorgligt att se hur deras respektive, familjer, vänner lider och frågar sig vad de kunde gjort annorlunda, hur de kunde varit mer stöttande. Men det går inte att förutse och vi kan inte läsa tankar, det ända vi kan göra är att stötta varandra och visa att  vi finns för varandra.

Nu är jag tom.