A boss bitch dipped in sauce

Imorse släppte jag och Jacobs föräldrar av honom på knutpunkten vilket var allt annat än roligt. För det första var klockan halv sex på morgonen och för det andra skulle han åka iväg. När vi väl hade vinkat av honom var det bara att knipa ihop som gällde innan jag blev avsläppt vid det fula radhuset. Jag öppnade dörren till mitt mörka hus, fortfarande inga tårar. Men sen när jag möts av min blå och vit rutiga hästens madrass, alltså att någon har slitigt av mitt lakan och slängt av alla kuddar och mitt enorma täcke, så går det inte riktigt att stoppa och mina ögon fylls av tårar. Jag slängde mig på madrassen och rullade in mig i mitt täcke som en kokong. Jag har inte kännt mig så ensam på länge.

Men nu har jag bestämt mig för att göra det bästa av dagen och försöka hålla skenet uppe.

Jag tycker inte om detta. Det är såhär att jag är lite av ett kontroll freak och jag hatar denna situtaionen att jag inte kan ringa och berätta saker utan jag får skriva mail. Mail? Några få ynka mail? Japp, det får duga. Men det gör det egentligen inte.

Puss