A boss bitch dipped in sauce

Jag har funderat mycket över vad som har hänt med arbetsgivare i Sverige och inställningen till arbetslösa/arbetssökande ungdomar. Vi har inte samma rättigheter som vi tror att vi hade innan, vi har inte längre rätt att fatta egna beslut och vi får inga arbetstider trots att vi vill jobba! Inte bara jobba, utan kämpa. Vi som är arbetslösa/arbetssökande vill jobba. Oftast. Vi sitter inte bara i soffan och glor utan vi tar tag i ångesten och det faktum att det inte kommer några trygga skolkorridorer att klamra sig fast vid. Vi ser oss själva som misslyckanden eftersom vi inte valde att söka till en halvtaskig linje med våra halvtaskiga betyg och vår skoltrötthet. Det var inget val, men ändå känner vi oss misslyckade. Livet ska ju börja nu... var det tänkt. Men när man inte har råd att åka buss till andra sidan stan och inte riktigt vet om man ens vill dit känns det svårt att inse att detta är livet.

Vi är ensama i massan och vet varken ut eller in. Fast vi låtsas ganska bra eller hur?