Människor har en sak gemensamt, alla är olika.
Vilka turbulenta 24 timmar det har varit! Fick ett sms från Jacob där det stod att "min tid i lumpen är över". JAHA. Eftersom jag är som jag är får jag panik och allt blir helt konstigt. Tårarna rinner och det känns som om jag slängt in alla känslorna i torktumlaren... Det ska tillägas att jag inte hade en särskilt bra dag igår. Men jag i alla fall inte riktigt varför jag reagerar såhär. Min älskling som jag älskar ska komma hem och jag bölar av förtvivlan.
Nu såhär efterråt inser jag att det var stress... Jag tyckte på något sätt att det var skönt att han skulle vara borta eftersom då slapp jag stressa med läxor och träning och allt för då hade jag bara ett fem minuterssamtal på kvällen att ta itu med. Inget annat. Nu inser jag också att jag får energi av honom och han gör mig glad och motiverar mig till att göra saker. Så nu känns det bättre och jag är glad för att han är hemma.
Varför han inte är i lumpen är en annan fråga... men kort sagt... Han vapenvägrade (ja, varför skulle man vilja lära sig att skjuta människor? Känns helt onaturligt och onödigt.)... och eftersom försvaret egentligen inte behöver en armé (marinkår) så kan dom lika gärna skicka hem honom. Och det gjorde dom. Punkt slut. Nice är det i alla fall...
Nu kanske jag kan få en hygglig födelsedagspresent i alla fall ;)
Puss & Kram
Nu såhär efterråt inser jag att det var stress... Jag tyckte på något sätt att det var skönt att han skulle vara borta eftersom då slapp jag stressa med läxor och träning och allt för då hade jag bara ett fem minuterssamtal på kvällen att ta itu med. Inget annat. Nu inser jag också att jag får energi av honom och han gör mig glad och motiverar mig till att göra saker. Så nu känns det bättre och jag är glad för att han är hemma.
Varför han inte är i lumpen är en annan fråga... men kort sagt... Han vapenvägrade (ja, varför skulle man vilja lära sig att skjuta människor? Känns helt onaturligt och onödigt.)... och eftersom försvaret egentligen inte behöver en armé (marinkår) så kan dom lika gärna skicka hem honom. Och det gjorde dom. Punkt slut. Nice är det i alla fall...
Nu kanske jag kan få en hygglig födelsedagspresent i alla fall ;)
Puss & Kram
Kommentarer
Trackback
