A boss bitch dipped in sauce

Sitter ju här och har precis förpestat resten av familjen med ett brutalt utbrott. I detta fallet gällde det sladden till min kamera. Det finns ingenting som är så irriterande som när tekniken strular. Ingenting. Jag vet inte riktigt varför men det handlar väl om att man, jag, antar att det bara ska funka sådär. Det ska bara flyta på som om det inte vore någonting helt fantastiskt. Med fantastiskt menar jag alltså att det är fantastiskt att det faktiskt, ibland, fungerar. Har tagit ett chillpill, sagt förlåt, satt mig framför datorn för att nu konsultera med dagens substitut för terapeuter - bloggen. Jag har Hassle i öronen som är så uttjatat från min sida att det nästan känns som om jag har medverkat, på något sätt eller åtminstone fingrat på det rölätta krullet som vilar på huvudet. Men nej, det har jag inte. Jag har bara lyssnat jävligt mycket på Hassle.

Saken är den att jag skulle skriva ett kärleksinlägg till Mariette men allt med sladden kom i vägen och... Till saken: Mariette. Denna kvinna som jag, precis som många andra, tyckte var ett irriterande ämne att diskutera. Ungefär lika irriterande som bara en liten skällande chiuaua kan vara, till den grad att jag undvek detta vackra ansiktet med moppliknande dreads som slängde sig åt alla håll och kanter. Det var inte rätt. Enligt mig var hon en liten hippie från Halmstad med en tjock, fet pretentiös dimma över sig som jag inte alls litade på.

Detta är nu ord som jag äter mig mätt på varenda fredag numera när jag sitter och gapar framför burken. Kanske är det för att dreadsen är uppe i en fantastiskt mars attacks-liknande turban på huvudet eller för att jag har blivit lite, lite lesbisk under de senaste två timmarna men människan är ju helt underbar. Hon är så vacker och känns som en rakt igenom ärlig och snäll människa. Nu när jag väl ha kommit till saken kan jag knappt erinra mig om vad det var jag egentligen ville ha sagt. Jag gillar Mariette. Hon gjorde mig en gnutta lesbisk, just precis.

Nog om idoltjat.