Twenty minutes of FARA
Trots regn, rusk och vind bestämde jag mig, envis som jag är, att bege mig ut i en nattsvart pålsjöskog med alla dess svajiga träd. Det gick ju bra de hundra första metrarna men efter det tillkom det en hel del motgångar som satte käppar i hjulet för mig. Två hundra meter efter start var mina strumpor dränkta och det kändes mer eller mindre som om jag sprang omkring i strumpesock (säger man så när man är över fem?) i pålsjö slingan. Efter en sväng åt helt fel håll insåg jag att min vanliga rutt inte fanns att hitta – nej, tydligen är inte hela pålsjöskog upplyst! Det var ju bara till att följa lamporna. Inte helt lätt när man inte riktigt vet vad som är öst, väst, upp, ner, hit eller dit. Tio minuter åt ett håll inser jag att detta faktiskt inte var så smart. Droppen som fick bägaren att rinna över var när en stor stubbliknande träbit föll ner rakt framför mig som lätt hade knockat mig och gett mig en smärre hjärnskakning. Hade varit synd att bli vildsvinsmat (mitt mardrömsdjur, jag verkligen avskyr pumba!) så här nära inpå Idolfinalen. Med de tankarna i huvudet vände jag på min strumpesock och sprang i en förskräcklig fart tillbaka till bilen där en macka väntade på det tomma passagerarsätet. Mina tjugo minuter av fara var över och jag satt nu i tryggt förvar i bilen, dyngsur och jädrans nöjd.
Kanske ska gå och gymma nästa gång? Eller ännu bättre, sitta hemma och äta chocklad?
