BITTERFITTAN INOM MIG
Idag på dagiset var det dags för sagostund och jag blev utnämnd till att läsa om gubbpojken (han ser ut som en gubbe fast han är en liten pojke!) Alfons Åberg - en gammal klassiker som tydligen funkar fortfarande. Jag satte igång och alla lyssnade med spända öron och kommer med entusiastiska kommentarer som avslöjar hela berättelsen. Halvvägs igenom boken inser jag hur fruktansvärt dålig jag är på att berätta sagor... jag är så... fake. Det är inte äkta "ÅH" eller "OH", det är fake helt enkelt. Denna insikt får mig att gravt ifrågasätta hurvida jag egentligen ska syssla med sagoläsningen i framtiden... eller vafan, dessa kids får jag ju träna på så jag är awesome när min egen unge ploppar ut. Skitbra!
Idag var det riktigt jäkla tufft. Skulle "lära upp" tjejen som skulle ta över för mig på SRC och helt ärligt hatade jag det. Jag gick in med viljan att vara snäll och söt, vilket jag var men jag kände bara hur det växte i mig och hur jag bara blev allt mer bitter för varje sekund som gick. Jag ville hata henne och jag ville veta att hon skulle göra ett kasst jobb och jag ville att hon skulle vara ful... av någon jäkla anledning. Det är väl min osäkerhet som spelar sin roll i mitt huvud men så var det bara - raka rör. Det visade sig att denna tjejen var - såklart - hur söt och snäll och smart som helst, vilket bara gjorde mig ännu bittrare. Hon var bättre än mig, tänkte jag under dessa två hemska timmarna i morse. Samtidigt som bitterheten erövrade mig for ändå tankar om hopp upp, eller kanske inte hopp... men något mognare tankar kom upp som att hon förtjänade detta och att jag i alla fall skulle lämna med flaggan i topp. När jag fick några kramar och "lycka till!" kände jag hur det steg mig upp till ansiktet, till ögonen och ut genom tårkanalen - OH great!. Jag lämnade flaggan i topp - jag hade lärt den nya tjejen alla mina knep, allt jag visste och till och med DLX ("det lilla extra") - ändå kände jag en fruktansvärd smärta i bröstet och tårarna fortsatte bara rinna... hela vägen ner genom hissen, hela vägen hem, hela dagen.
Sen hände en annan jävlig grej också men det ska jag bitcha om till mamma. Bittrar om det imorgon istället måste bara få mitt huvud runt det lite grann.
Godnatt
Idag var det riktigt jäkla tufft. Skulle "lära upp" tjejen som skulle ta över för mig på SRC och helt ärligt hatade jag det. Jag gick in med viljan att vara snäll och söt, vilket jag var men jag kände bara hur det växte i mig och hur jag bara blev allt mer bitter för varje sekund som gick. Jag ville hata henne och jag ville veta att hon skulle göra ett kasst jobb och jag ville att hon skulle vara ful... av någon jäkla anledning. Det är väl min osäkerhet som spelar sin roll i mitt huvud men så var det bara - raka rör. Det visade sig att denna tjejen var - såklart - hur söt och snäll och smart som helst, vilket bara gjorde mig ännu bittrare. Hon var bättre än mig, tänkte jag under dessa två hemska timmarna i morse. Samtidigt som bitterheten erövrade mig for ändå tankar om hopp upp, eller kanske inte hopp... men något mognare tankar kom upp som att hon förtjänade detta och att jag i alla fall skulle lämna med flaggan i topp. När jag fick några kramar och "lycka till!" kände jag hur det steg mig upp till ansiktet, till ögonen och ut genom tårkanalen - OH great!. Jag lämnade flaggan i topp - jag hade lärt den nya tjejen alla mina knep, allt jag visste och till och med DLX ("det lilla extra") - ändå kände jag en fruktansvärd smärta i bröstet och tårarna fortsatte bara rinna... hela vägen ner genom hissen, hela vägen hem, hela dagen.
Sen hände en annan jävlig grej också men det ska jag bitcha om till mamma. Bittrar om det imorgon istället måste bara få mitt huvud runt det lite grann.
Godnatt
Kommentarer
Trackback
