Klämkäck
Den här dagisfröken-titeln har verkligen etsat sig fast i mig och jag har märkt stora förändringar. Idag var vi på Dunkers kulturhus med några av barnen och det var faktiskt riktigt roligt att få se hur mycket dom lär sig och höra alla kommentarerna och se alla reaktionerna de får på vad som händer runt omkring dem. Barn säger ju verkligen vad de tänker, utan att ens bry sig om det nu skulle låta konstigt eller vara "fel". Efter dunkers vistelsen går vi ut och sätter oss på trapporna för att äta frukt. Plötsligt får de åtta termoklädda, reflexväst-rustade småttingarna ögon stora som tefat - de har spottat coola skateboard killgänget.
Under hela fruktstunden är det en konstant kommentarande och vänta.... applåderande över killarna och deras skateboardtrick och jag kommer på mig själv att tänka "vad fint det ser ut, jag kommer ihåg när jag...". "NEJ! NEJ!" poppade upp i mitt huvud. Jag är inte över trettio bast, jag är nitton. Killarna är ju för guds skull typ lika gamla som mig. Då upptäcker jag hur detta jobbet har förändrat mig. Jag har mognat med jobbet och tror mig inte vara en lufs som inte riktigt vet vad hon vill med livet och för en stund där var det inte okej. Jag var dagisfröken FOR LIFE där ett tag. Vilket absolut inte kommer hända, ingenting mot dagisfröknar men jag vill gärna göra något mer än att vara dagisfröken i Helsingborg, Skåne... Sverige. Nej, jag vill var dagisfröken i Indien, USA, Australien, Kenya, Mexico... ja, ni fattar.
Men det jag skulle komma till är att jag känner mig så enormt lillgammal ibland vilket är lite roligt faktiskt för barnen är så fina och ibland känner jag att det inte var sålängesen jag var en av dom och åkte på en exakt likadan cykel och grät över att någon random pojke pussade mig med sin äckliga fläskläpp. Det känns som vi växer upp alldeles för fort ibland och jag tycker självklart att det är viktigt att man tar ansvar och lär sig allt om vuxenvärlden men... baby steps, så man inte tappar allt i sitt barnasinne.
Jag har blivit så nedrans klämkäck också. ÅH Jag hatar att vara klämkäck, det är det mest irriterande i hela världen. Det värsta är väl nästan att det bara är jag som är det, ingen av de andra fröknarna fäller så oerhört töntiga kommentarer som jag gör. Jag skyller på dåligt självförtroende.
Under hela fruktstunden är det en konstant kommentarande och vänta.... applåderande över killarna och deras skateboardtrick och jag kommer på mig själv att tänka "vad fint det ser ut, jag kommer ihåg när jag...". "NEJ! NEJ!" poppade upp i mitt huvud. Jag är inte över trettio bast, jag är nitton. Killarna är ju för guds skull typ lika gamla som mig. Då upptäcker jag hur detta jobbet har förändrat mig. Jag har mognat med jobbet och tror mig inte vara en lufs som inte riktigt vet vad hon vill med livet och för en stund där var det inte okej. Jag var dagisfröken FOR LIFE där ett tag. Vilket absolut inte kommer hända, ingenting mot dagisfröknar men jag vill gärna göra något mer än att vara dagisfröken i Helsingborg, Skåne... Sverige. Nej, jag vill var dagisfröken i Indien, USA, Australien, Kenya, Mexico... ja, ni fattar.
Men det jag skulle komma till är att jag känner mig så enormt lillgammal ibland vilket är lite roligt faktiskt för barnen är så fina och ibland känner jag att det inte var sålängesen jag var en av dom och åkte på en exakt likadan cykel och grät över att någon random pojke pussade mig med sin äckliga fläskläpp. Det känns som vi växer upp alldeles för fort ibland och jag tycker självklart att det är viktigt att man tar ansvar och lär sig allt om vuxenvärlden men... baby steps, så man inte tappar allt i sitt barnasinne.
Jag har blivit så nedrans klämkäck också. ÅH Jag hatar att vara klämkäck, det är det mest irriterande i hela världen. Det värsta är väl nästan att det bara är jag som är det, ingen av de andra fröknarna fäller så oerhört töntiga kommentarer som jag gör. Jag skyller på dåligt självförtroende.
Kommentarer
Trackback
