Ett samtal från Hitler
I torsdags hade jag en förbaskat dålig dag. Det var en sån dag när jag bara gick omkring och verkligen försökte vara glad och tänka positivt men jag blev ständigt påmind om att nej, detta skulle inte bli en bra dag. Detta var bestämt en dålig dag, ingenting att rucka på där inte.
På kvällen gjorde jag en sak som jag faktiskt, såhär efter är otroligt stolt över att jag gjorde. För några veckor sedan var jag på en intervju för en affär där jag fick träffa butikschefen och en försäljare. Detta jobbet var verkligen ett jobb som hade passat mig perfekt och jag var lite pirring och spänd inför intervjun vilket är ganska naturligt.
Intervjun gick ganska så rätt åt pipsvängen faktiskt. Inte för att jag var dålig eller inte hade förberett mig utan för att jag just hade träffat Hitler, i form av en 24-årig tjej i en stram knut med skånskan vällande ur munnen på henne. Intervjun gick ut på att förlöjliga och trycka ner mig. Ingenting annat. Frågorna var irrelevanta med tanke på mitt CV och att jag aldrig jobbat inom försäljning och en konstant respektlös, nedtryckande och förlöjligande ton satte stämningen på intervjun.
I torsdagskväll fick jag ett samtal från Hitler. Hon sa att tjänsten hade gått till en annan tjej, vilket jag hade lite (mycket) på känn. Hon höll precis på att avsluta samtalet då jag avbröt henne med att säga precis vad jag tyckte och hur jag hade känt mig efter intervjun. Jag var väldigt noga med att inte låta bitter eftersom jag 1 hade förstått att jag inte skulle få jobbet och hade kommit till ro med det och 2 för att jag ville att hon skulle ta mig på allvar.
Hon reagerade precis som Hitler själv hade gjort och tog inte åt sig ett skit av vad jag hade sagt. Hennes exakta ord i hennes sista mening med mig var; ... meningen med en intervju är att man ska låtsas... hitta på helt enkelt.
Snacka om att Hitler har missförstått hela intevju-conceptet.
Kommentarer
Trackback
