Monstret
AH! Sitter här och mår skit, rent ut sagt. Det är fruktansvärt vad vi kvinnor får stå ut med ibland. Idag har jag varit ett monster. Ja, faktiskt... ett monster. Faktum är att jag fortfarande är ett monster. Lite i alla fall, det hänger liksom kvar i några dagar som ett grått regnmoln över huvudet. Det finns självklart en anledning till att monster inom mig kom fram just idag. Vi kommer till det...
Idag var jag och fikade med min kärste Oskar. Fasiken vad vi är grymma på att fika! Allt man behöver är en kopp te (med påfyllning) och Oskar så är dagen (normalt sätt, när man inte är ett monster då!) gjord. Ett helt underbart sätt att spendera dagen på. Dessutom blir jag alltid så peppad och inspirerad när jag har varit med Oskar. Han får mig att må bra och det är väl så det ska vara. Det är väl sånna människor man ska hålla hårt i! Jag och Jacob pratade om gamla vänner för några dagar sen och jag berättade om en gammal goding som jag inte träffat på väldigt länge (och som jag faktiskt inte heller vill träffa!). Jacobs svar på det hela var "Vad sorgligt.". Efter det satt jag lite tyst och tänkte efter. "Nej" sa jag till slut. Det är faktiskt ingenting sorligt med det. Jag tror på att man ska vara med människor som man mår bra av och som man har roligt med. Om man mår skit, känner sig värdelös och ouppskattad är det en dålig relation och då måste man göra slut, kan man säga. Oftast tycker jag att dessa faller bort av sig själv men ibland krävs det en markering. Denna gamla vän fick mig inte direkt att må dåligt utan jag kände mig hela tiden snäppet sämre och fulare. Jag hamnade i skuggan, vilket inte alls är kul och jag gillade inte heller att umgås utan ville bara komma ur det hela. Sluta umgås. Jag ville sluta vara vän med denna personen. Sen när det inte riktigt gick (eftersom jag kan, som ni alla vet vara en gnutta mesig) som jag hade tänkt kände jag mig falsk. Jag gillade inte henne men ändå stod jag där bredvid och trycktes ner som värsta push overn. Nu är jag "fri" från detta och känner att jag har växt ifrån allt det där. Jag kunde inte bry mig mindre om hur det går för henne och vad hon gör. Jag är alldeles för fokuserad på vad jag ska göra. Jag kommer tjäna på att vara mig och ingen som trycker ner andra för att framhäva sig själv.
Nu till monsterfasonerna.
Innan jag stack ner till stan för att möta upp Oskar bestämde mamma och jag att vi skulle träna tillsammans. (Det är så jäkla skönt att träna med mamma för hon är så lat att vi alltid kör till gymmet vilket jag bara tycker är skönt!) Jag packade med mig lite träningskläder och sprang ner på stan. Ingen tjocktröja under jackan, ingen mössa. Mitt under fikan ringer mamma och säger att hon inte ska träna. 1 Det är drygt när man bestämt något och den ena backar ur. 2 Jag fick gå svettig och kall hem eftersom jag inte hade någon mössa eller tjocktröja med mig eftersom vilket resulterat i att jag nu mår skit och har ont i öronen. Monstert är ute.
Nu ska jag åka hem till Jacob. Ska bli skönt att komma ifrån Krons dårhus!
Idag var jag och fikade med min kärste Oskar. Fasiken vad vi är grymma på att fika! Allt man behöver är en kopp te (med påfyllning) och Oskar så är dagen (normalt sätt, när man inte är ett monster då!) gjord. Ett helt underbart sätt att spendera dagen på. Dessutom blir jag alltid så peppad och inspirerad när jag har varit med Oskar. Han får mig att må bra och det är väl så det ska vara. Det är väl sånna människor man ska hålla hårt i! Jag och Jacob pratade om gamla vänner för några dagar sen och jag berättade om en gammal goding som jag inte träffat på väldigt länge (och som jag faktiskt inte heller vill träffa!). Jacobs svar på det hela var "Vad sorgligt.". Efter det satt jag lite tyst och tänkte efter. "Nej" sa jag till slut. Det är faktiskt ingenting sorligt med det. Jag tror på att man ska vara med människor som man mår bra av och som man har roligt med. Om man mår skit, känner sig värdelös och ouppskattad är det en dålig relation och då måste man göra slut, kan man säga. Oftast tycker jag att dessa faller bort av sig själv men ibland krävs det en markering. Denna gamla vän fick mig inte direkt att må dåligt utan jag kände mig hela tiden snäppet sämre och fulare. Jag hamnade i skuggan, vilket inte alls är kul och jag gillade inte heller att umgås utan ville bara komma ur det hela. Sluta umgås. Jag ville sluta vara vän med denna personen. Sen när det inte riktigt gick (eftersom jag kan, som ni alla vet vara en gnutta mesig) som jag hade tänkt kände jag mig falsk. Jag gillade inte henne men ändå stod jag där bredvid och trycktes ner som värsta push overn. Nu är jag "fri" från detta och känner att jag har växt ifrån allt det där. Jag kunde inte bry mig mindre om hur det går för henne och vad hon gör. Jag är alldeles för fokuserad på vad jag ska göra. Jag kommer tjäna på att vara mig och ingen som trycker ner andra för att framhäva sig själv.
Nu till monsterfasonerna.
Innan jag stack ner till stan för att möta upp Oskar bestämde mamma och jag att vi skulle träna tillsammans. (Det är så jäkla skönt att träna med mamma för hon är så lat att vi alltid kör till gymmet vilket jag bara tycker är skönt!) Jag packade med mig lite träningskläder och sprang ner på stan. Ingen tjocktröja under jackan, ingen mössa. Mitt under fikan ringer mamma och säger att hon inte ska träna. 1 Det är drygt när man bestämt något och den ena backar ur. 2 Jag fick gå svettig och kall hem eftersom jag inte hade någon mössa eller tjocktröja med mig eftersom vilket resulterat i att jag nu mår skit och har ont i öronen. Monstert är ute.
Nu ska jag åka hem till Jacob. Ska bli skönt att komma ifrån Krons dårhus!
Kommentarer
Trackback
