Att lyckas
Igår hade jag en jättetrevlig kväll på hampan med en massa härliga vänner. Ganska många som jag inte träffat på ett tag och några väldigt roliga möten med människor som jag förmodligen inte sett sen studenten. Och som vanligt när man träffar folk glider alltid samtalet in på vad vi gör eller ska göra. De flesta av oss känner kanske en viss ångest kring detta och det märks väldigt tydligt. Ibland består samtalet av att i princip försvara sig själv för att man kanske inte har uppnått den andra personens förväntningar (som förmodligen inte ens existerar). Tänk att många av oss känner att vi måste försvara oss för att vi kanske tagit det lite lugnt första året efter studenten, eller till och med första månaden.
Det sjuka är nästan att vi alla känner samma sak. Vi känner att vi vill Lyckas. Vi känner att när vi väl träffar någon gammal klasskompis ska vi ha lyckats i livet. Vi ska ha gjort något vettigt. Det är därför många, absolut inte alla, söker sig till en grymt bra och högt klassad utbildning utan något som helst intresse för ämnet utan med ambition att bli framgångsrik. Detta tror jag resulterar i ångest över sitt urtrista jobb som man ska ha från, säg 25 års ålder och 40 år fram. Alternativt ett avhopp efter ett år eller så när man inser att detta är verkligen inte var något jag ville pyssla med resten av livet och också har ett studielån på samvetet för det något misslyckade året.
Ni märker kanske vilket håll det lutat åt för mig just nu. Och kvällar som igår känner jag att jag är skyldig mina vänner att sprida min (som Tobias sa "...sunda inställning"), för ja, jag har en sund inställning till det här med framtiden och den eviga frågan om vad man ska bli när man blir stor. Jag får väl vara en jävla cheerleader och den rollen får jag väl ta på mig tills den här ångest-över-mitt-liv-eran är förbi. Det känns som om den eran har mer med åldern och livserfarenhet att göra än något annat. Bara den saken att hitta sig själv gör det tusen gånger lättare att lyckas.
Summan av kardemumman alltså... gör precis vad du vill. Gör det för din skull. Att "ha lyckats" är när du känner dig lycklig.
Det sjuka är nästan att vi alla känner samma sak. Vi känner att vi vill Lyckas. Vi känner att när vi väl träffar någon gammal klasskompis ska vi ha lyckats i livet. Vi ska ha gjort något vettigt. Det är därför många, absolut inte alla, söker sig till en grymt bra och högt klassad utbildning utan något som helst intresse för ämnet utan med ambition att bli framgångsrik. Detta tror jag resulterar i ångest över sitt urtrista jobb som man ska ha från, säg 25 års ålder och 40 år fram. Alternativt ett avhopp efter ett år eller så när man inser att detta är verkligen inte var något jag ville pyssla med resten av livet och också har ett studielån på samvetet för det något misslyckade året.
Ni märker kanske vilket håll det lutat åt för mig just nu. Och kvällar som igår känner jag att jag är skyldig mina vänner att sprida min (som Tobias sa "...sunda inställning"), för ja, jag har en sund inställning till det här med framtiden och den eviga frågan om vad man ska bli när man blir stor. Jag får väl vara en jävla cheerleader och den rollen får jag väl ta på mig tills den här ångest-över-mitt-liv-eran är förbi. Det känns som om den eran har mer med åldern och livserfarenhet att göra än något annat. Bara den saken att hitta sig själv gör det tusen gånger lättare att lyckas.
Summan av kardemumman alltså... gör precis vad du vill. Gör det för din skull. Att "ha lyckats" är när du känner dig lycklig.
Kommentarer
Postat av: Tolli
Du är en klok vän, Melissa!
Postat av: M
Tack! :D
Trackback
