Fröken duktig syndromet
Jag har tänkt på en del grejer nu sen jag kom hem från Indien. Problem som vi har här som jag inte alls har tänkt på medan jag varit borta. I-landsproblem skulle man nog kunna kalla dom, även om Indien på många sätt inte borde klassas som ett u-land så räknas ändå detta problem till i-landsproblem.
Det jag pratar om är den här ständiga strävan efter perfektion som många av oss har. Att varenda liten detalj alltid ska vara perfekt. Att till och med mjukisbrallorna ska sitta snyggt runt en välsvaravad kropp. Eller till och med att vi inte ens någonsin ska synas i mjukiskläder, inte ens hemma. Jag pratar om att vi konstant känner att vi måste försvara oss mot omvärldens kritiska ögon och åsikter, att vi sätter upp denna mur av perfektion för att skydda oss mot något som vi själva bara fortsätter med att bygga upp.
Fröken duktig syndromet har på något sätt gått och blivit en folksjukdom tycker jag, framförallt hos kvinnor. Det finns vänner till mig som inte kan ta emot en komplimang, som inte kan höra en komplimang. Man måste ta tag i armen och skrika komplimangen i örat för att de ska höra den. Och inte ens då går det fram. Vissa av dem har blivit resistenta mot komplimanger, det låter som rena lögnen i deras öron. De kan till och med bli irriterade och börja dra upp en diskussion angående sina skavanker.
Något av det jag avskyr värst är att vi hela tiden lägger ner energi och tid på att jämföra oss med varandra. Det är något som jag själv har hållt på med sen ridskolan då ridbyxorna satt som korvskinn på mina små knubbiga lår och resten av alla andra spinkiga ridskoletjejer ville jämföra lår (Vilken sjuk lek!!! Barn är onda!) och för typ ett halvår sedan började jag skärpa mig och sluta upp med att lägga energi på sånt skit. Och ni anar inte hur skönt det är! Jag bryr mig inte om hur andra ser ut och ännu bättre, jag mår inte dåligt av hur andra ser ut. Rena rama befrielsen!
Det mest tragiska med hela röran är ju att den vi jämför oss med är nästan garanterat inte nöjd med hur hon eller han ser ut. Inte ens den snyggaste tjejen på stranden kan säga till sig själv att hon tycker att hon ser snygg ut. Om det nu är så att hon kan säga det till sig själv och andra, då är hon kaxig.
Det är en tragisk jävla röra.
Jag tänker inte vara med.
Det jag pratar om är den här ständiga strävan efter perfektion som många av oss har. Att varenda liten detalj alltid ska vara perfekt. Att till och med mjukisbrallorna ska sitta snyggt runt en välsvaravad kropp. Eller till och med att vi inte ens någonsin ska synas i mjukiskläder, inte ens hemma. Jag pratar om att vi konstant känner att vi måste försvara oss mot omvärldens kritiska ögon och åsikter, att vi sätter upp denna mur av perfektion för att skydda oss mot något som vi själva bara fortsätter med att bygga upp.
Fröken duktig syndromet har på något sätt gått och blivit en folksjukdom tycker jag, framförallt hos kvinnor. Det finns vänner till mig som inte kan ta emot en komplimang, som inte kan höra en komplimang. Man måste ta tag i armen och skrika komplimangen i örat för att de ska höra den. Och inte ens då går det fram. Vissa av dem har blivit resistenta mot komplimanger, det låter som rena lögnen i deras öron. De kan till och med bli irriterade och börja dra upp en diskussion angående sina skavanker.
Något av det jag avskyr värst är att vi hela tiden lägger ner energi och tid på att jämföra oss med varandra. Det är något som jag själv har hållt på med sen ridskolan då ridbyxorna satt som korvskinn på mina små knubbiga lår och resten av alla andra spinkiga ridskoletjejer ville jämföra lår (Vilken sjuk lek!!! Barn är onda!) och för typ ett halvår sedan började jag skärpa mig och sluta upp med att lägga energi på sånt skit. Och ni anar inte hur skönt det är! Jag bryr mig inte om hur andra ser ut och ännu bättre, jag mår inte dåligt av hur andra ser ut. Rena rama befrielsen!
Det mest tragiska med hela röran är ju att den vi jämför oss med är nästan garanterat inte nöjd med hur hon eller han ser ut. Inte ens den snyggaste tjejen på stranden kan säga till sig själv att hon tycker att hon ser snygg ut. Om det nu är så att hon kan säga det till sig själv och andra, då är hon kaxig.
Det är en tragisk jävla röra.
Jag tänker inte vara med.
Kommentarer
Postat av: Bossen
inte jag heller. vi bojkottar..
Postat av: M
Gött!
Trackback
