A boss bitch dipped in sauce

Satt och kollade på Förkväll innan och det slog mig att Carolina Gynning påminner mig om mig själv (vänta jag ska förklara). Ni vet när man gör en sån pinsam grej som man direkt efter att man gjort det ångrar men ändå på något sätt måste stå för eftersom det var ju ändå du själv som gjorde det. (Jag hoppas ni förstår, annars har jag förlorat er redan här.) Dessa pinsamma situationer har jag a fair share of kan man säga.

Men grejen med Gynning är att hon gör detta hela tiden. Hon skapar dessa situationerna. Och vi roas, eller blir nervösa, eller skämms (ibland är det svårt att se skillnaden)... Jag har tänkt på detta förut och nu när jag satt framför tvn kom jag på mig själv att känna denna härligt obekväma känslan som jag nästan alltid känner när denna långbenta tjejen är i rutan, den där roandenervösskämmskänslan. Hela jävla Gynning är ju en sån situation men det känns som att hon själv inte vet om det. Att hon är som en antiresistent bakterie... inget penicilin i världen kan någonsin få bort henne... Men eller hur... det känns inte som om Gynning skulle kunna dö av pinsamhet. Det skulle vara omöjligt.

Och DÄR var min utläggning om Carolina Gynning klar...

Nu ska jag bada. Inte i havet. I badkaret ja.