En turbulent start på 2011
Muuuuhhhhhhhmmmmmbrrrr
(Det där var ett mysrys för er som inte vet)
Har precis haft en jättefin liten skypedate med Victor (och Niclas såklart) som just nu befinner sig i Salt lake city där de ska åka pudersnö, dricka öl olagligt, hålla handen och ha det allmänt gött. De åkte i onsdags och det känns som om de varit borta väldigt länge. Jag vet inte riktigt varför känns så, det bara gör det. Det kanske är hjärnans sätt att aklimatisera mig in i denna verklighet som gäller här fram tills jag åker till Paris. När jag åker vänds ju allt upp och ner. Inget kommer vara normalt. Så då kommer allt det nya att bli mitt liv, i alla fall för ett tag. Och innan jag vet ordet av det kommer det bli april och ett, tu, tre så står jag och kramar Victor på någon av Paris flygplatser.
Just nu är det mycket blandade känslor inom mig. Jag är glad för att jag ska till Paris, samtidigt som jag är lite orolig och spänd (övervägande positivt såklart) inför hur det egentligen ska gå. Om jag skulle analysera min sista termin som Franskaelev (då jag knappt fick G) så skulle jag säga att jag betedde mig som en attentionseeking fjortonåring, på valfri drog, med smärre och konstanta PMS humörsvängningar. Varför? Jag har ingen aning. Det bara blev så. Jag, precis som alla andra bittra okunniga franskaelever, får väl ta och skylla på....
(me, myself and I?)
(Ja, det är nog det bästa jag har att komma med)
Förutom oron över Paris, finns det en hujedamig massa saknad för Victor. Vilket tar lite energi från mig.
(Titta! Jag håller på att vända dygnet tack vare/på grund utav våra skypedater)
Jag klagar inte, det är den bästa stunden på dagen.
Nu ska jag sova. Riktigt jädrans gott!
(Det där var ett mysrys för er som inte vet)
Har precis haft en jättefin liten skypedate med Victor (och Niclas såklart) som just nu befinner sig i Salt lake city där de ska åka pudersnö, dricka öl olagligt, hålla handen och ha det allmänt gött. De åkte i onsdags och det känns som om de varit borta väldigt länge. Jag vet inte riktigt varför känns så, det bara gör det. Det kanske är hjärnans sätt att aklimatisera mig in i denna verklighet som gäller här fram tills jag åker till Paris. När jag åker vänds ju allt upp och ner. Inget kommer vara normalt. Så då kommer allt det nya att bli mitt liv, i alla fall för ett tag. Och innan jag vet ordet av det kommer det bli april och ett, tu, tre så står jag och kramar Victor på någon av Paris flygplatser.
Just nu är det mycket blandade känslor inom mig. Jag är glad för att jag ska till Paris, samtidigt som jag är lite orolig och spänd (övervägande positivt såklart) inför hur det egentligen ska gå. Om jag skulle analysera min sista termin som Franskaelev (då jag knappt fick G) så skulle jag säga att jag betedde mig som en attentionseeking fjortonåring, på valfri drog, med smärre och konstanta PMS humörsvängningar. Varför? Jag har ingen aning. Det bara blev så. Jag, precis som alla andra bittra okunniga franskaelever, får väl ta och skylla på....
(me, myself and I?)
(Ja, det är nog det bästa jag har att komma med)
Förutom oron över Paris, finns det en hujedamig massa saknad för Victor. Vilket tar lite energi från mig.
(Titta! Jag håller på att vända dygnet tack vare/på grund utav våra skypedater)
Jag klagar inte, det är den bästa stunden på dagen.
Nu ska jag sova. Riktigt jädrans gott!
Kommentarer
Trackback
