A boss bitch dipped in sauce

Ja, för ganska exakt två timmar sen gick jag upp. Varför kan man fråga sig? För att jag skulle göra yoga, är det enkla svaret på den frågan. Helt jäkla sjukt skönt är det och det ska jag börja göra varje dag. Mitt nya liv huh?

Igår var jag och Jacob till The tivoli för att se lite olika sorters rockband. Eller hela målet med kvällen var väl mer att se Pontiac som enligt mig var grymma. Resten var lite för mycket glamrock med döskallar och rosor för min smak. Men mysigt var det och ett bra sätt att spendera en tråkig vanlig sketen onsdagkväll.

Nu måste jag kila.

Have a nice day and be careful out there!

Nu är jag tillbaka. Jag ska inte vara sjuk och inte "sjuk" heller för den delen. Det lönar sig inte. Eller på sätt och vis gör det de men det är inget jag tänker gå in på. Nu ska jag skärpa mig. Bli en bättre människa och plugga. Möjligtvis träna men först och främst plugga.

Har precis slösat en timme av mitt liv på att kolla på "Gossip Girl". Min första tanke var "My super sweet sixteen - The Movie" som serie med dåliga skådespelare men det var faktiskt bra skit. Realistiskt eller inte jag kommer i alla fall sitta bänkad framför tv:n på tisdagkvällarna om jag inte har något bättre för mig.

Sen är frågan om man ska spendera ännu en iq befriad timme med Gynning? Jag vet inte, det är ändå ganska skönt att hjärnan inte alltid går på hög varv (because I'm Oh-so-smart!). Men nu är det inte så mycket kvar av denna iq fria timmen. Ahap.

Turkar. Jag vet inte vad det är med dom. Är de über sociala? Och varför hittar dom mig på msn? Jag har cirkus fem turkar på min kontaktlista som bara hittat dit helt av sig själv. Vi ska inte ens snacka om facebook, var och varannan dag poppar det upp ett mail "Qýrñi has added you as a friend on facebook". Är inte det lite skumt? Är det bara jag som har det så? Missförstå mig inte, det är alltid trevligt med lite mångfald i kontaktlistan men det är allt lite skumt?
Snackade precis med min turk och han påstår att han känner fotbollsspelaren Tobias Linderoth? Eller så menar han att han känner till honom? Jag vet inte. Det är ju en viss skillnad. Han är väldigt vag när han skriver till mig. En skum, vag turk.

Nu återstår det 25 min av Gynning. Nu ska jag låta min Åh-så-aktiva-hjärna sjuda lite.


Puss på alla turkar där ute!

Min kära syster ringde idag ifrån förlossningen. Hon har haft värkar hela natten, vilket betyder att det snart är dags och att jag ska bli moster igen! Så nu springer jag och mamma runt i cirklar och väntar på en uppdatering, varje gång vi stannar upp och kollar varandra i ögonen fylls dom med tårar och nästa sekund blir det kramkalas med en massa "Åh! Tänk att hon ska ha barn!" och "Åh! Jag tror det blir en pojke!" lala.

Det är meningen att jag ska plugga men jag finner det omöjligt att konsentrera mig. Istället ska jag ge mig på att skruva ihop min fina ny stol från ikea. Eller åtminstone kolla på när pappa gör det. The handy man! (NOT) Men eftersom han är man och mamma och jag är (o)feminister och inte tycker om att get down and dirty anser vi att det är "mans göra" eller något sånt...

Måste också påpeka att jag körde hela dagen idag och jag är ganska nöjd med mig själv! Moha! Men kvinnor kan fan inte köra, det har jag fått erfara idag. Über feminist idag ja!


Nämen duscha hade nog också varit en hit.


JAG SKA BLI MOSTER IGEN!

Såg precis en film, "Darling". En svensk film. Oftast tycker inte jag om svenska filmer, lets face it - de flesta suger. Men den här var faktiskt något ut över det vanliga. Jag tycker verkligen att man ska se den. Den handlar om hur tomma liv vi egentligen lever, eller många av oss.
Den fick mig att känna att jag faktiskt har ett liv fyllt med människor som jag älskar och som älskar mig och att det verkligen inte är tomt. Men när man sett denna film inser man hur många ensamma människor det finns där ute. Usch. Får ont i hjärtat av att tänka på sånt.

Jag har precis slösat två och en halv timme på att sova. Känns verkligen jätteonödigt, dock var det jätteskönt. Men nu är det mörkt och jag har inte varit utanför dörren och det känns inte som om det kommer hända idag. Möjligtvis imorgon. Möjligtvis. Nu mår jag sämre än jag mått under den senaste veckan. Kanske dags för ett besök hos doktorn. På så sätt kommer jag i alla fall ut. First thing monday. Jag har som sagt gratis sms MEN jag har inga nummer och jag har inte direkt pallat sitta på eniro hela dagen och hitta nummer. Nej.

Nej, nu jävlar ska jag bada.
Ja, nu jävlar ska jag bada.

Ja, såhär dagen efter kommer man på alla saker man gjorde, moves man dansade, saker man sa som man kanske inte borde ha sagt och mobiler som man tappat i toaletter. Ja, min mobil är en toalettdykare. Nu ligger den här brevid mig helt utslagen och ur funktion. Som i koma. Man kan säga att den är hjärndöd. Och en hjärndöd mobil är ju inte mycket att ha, eller hur?

Som tur är hade jag kvar min gamla så nu har jag bara jättegamla nummer på min mobil eftersom jag inte sparat dem på sim-kortet som "alla gör", utom jag då. Men jag har inte gett upp, ikväll när min fina, fula mobil är lite torrare ska jag göra ett fint försök.

Som plåster på såren har telenor fixat en månad med gratis sms för att jag ska prova på. Sounds good to me och rövslickeri funkar faktiskt. Nästa månad bär det väl av till telenorbutiken för shopping av någon billig funktionell liten mobil.

Känner mig sjukt mör och utmattad så idag ska jag bara slappa. Möjligtvis ska jag lämna stugan för solarieöarna men längre än så går jag inte!

Nä förresten nu ska jag fan städa. Usch fy och blä.

Ha en bra dag gott folk och se upp för toaletter som slukar mobiler.

Ja, jag sitter fortfarande hemma hos tobbe. En aning snyggare (fyllo), en aning sexigare (haha) och ganska mycket fullare. Om ni inte fattar så är detta ett fylle inlägg men jag har lärt mig att hantera ett tangentbord ganska bra såhär på fyllan. Underbart om jag får säga det själv.

Just nu spelas spice girl "wannabee" och tobbe och jessica eller ja, mest jexxica sjunger underbart vackert och hoppar rundor. Jag har redan gjort den charaden men funderar just nu på att köra den på repeat och börja hoppa runt jag med. Men nu kastar dom pennor på mig för jag ska skriva i tobbes gästbok.

Har precis blandat min femte drink och ska nu njuta av den och sjunga halsen av mig till no one (alicia).

Nä snart ska vi nog dra.

Vi är i dimman nu, som om du inte ser mig så ses vi nog inte i dimman.

Vi kanske ses i stormen.... alltså när jag toppar men jag lär inte minnas de så jag vet inte om det räknas1


The voiceäger!


Lot of love!     

Efter en lång eftermiddag med italiensk/vitlökstema på lunchen tillsammans med klassen sitter jag nu här i Tobbes lilla lya med en vodka drink i ena handen och en ost macka i andra och jag har precis shottat hostmedicin. Mina förutsättningar för kvällen är inte direkt  optimala. Men det känns ganska skönt trots att jag är lite kallsvettig efter att ha sprungit till tåget som vi ändå missade. Är sjukt trött egentligen men ikväll ska jag fan köra på ändå! Är riktigt sugen at the moment. Snart kommer Kitty och Jessica hit och då bär det strax därefter till stan och kopparmölle på fest.

Vi ses i dimman då va?

Igår morse när jag fick höra att Heath Ledger hade dött fick jag någon form av chock. Visst, detta är något som händer varje dag och han är precis som vi, en vanlig människa men sina problem som tynger honom. Förmodligen har det tyngt honom mer än vad vi visste. Grejen med kändisar är att man vet att de är precis som oss bara att de har ett gäng paparazzis efter sig. På något sätt känns kändisar speciella, ouppnåliga, underbara, perfekta och de är någon form av idealbild. Denna idealbilden vill vi helst se så verklig som det går, varför skulle vi annars köpa tidningarna som visar hur kändisarna "egnetligen ser ut", att de faktiskt inte är så jäkla speciella, fantastiska och perfekta.

Nu fick vi en reality-check. Heath Ledger visade på att han inte mådde bra, att han inte var perfekt, att han var precis som vi. Han hade problem som säkert var så löjligt små att han inte visste vad han skulle göra av sig. Han hade en fasad där han log sitt bländande leende mot kamerorna men bakom fasaden fanns det kanske inte någonting att le för. Förutom hans dotter. Men det verkar inte vara något som räckte till.

Jag hatar självmord. Det är det mest själviska en person kan göra. Det är att fly ifrån sina problem att inte orka hitta en lösning. Ibland kanske man inte ser utvägen men det finns alltid en. Jag tror det är fler än vi tror som någon gång har funderat ellet funderar på att ta sitt liv. Jag vet kompisars kompisar, kollegors syskon eller barn som gjort det och det är alltid lika sorgligt att se hur deras respektive, familjer, vänner lider och frågar sig vad de kunde gjort annorlunda, hur de kunde varit mer stöttande. Men det går inte att förutse och vi kan inte läsa tankar, det ända vi kan göra är att stötta varandra och visa att  vi finns för varandra.

Nu är jag tom.

Sitter och glor på en dokumentär som är från 2001. Men det känns som den kommer från typ 1991. Jag menar modellerna har kurvor, det är alldeles för påklätt, Claudia Schiffert ser ut att vara fjorton och Richard Gere har nästan inte grått hår. Det känns så sjukt längesen.

För övrigt sitter jag här med en snorig näsa och vilken sekund som helst kommer jag hosta upp en lunga eller en lever, en njure eller ja, varför inte bara lite slem som jag gjort hela dagen.
Idag har det varit en helt underbar dag faktiskt, trots att de var onsdag. Det blir ju lite vad man gör det till. Eller nej, dagen va bra fram tills kl.tre, sen sket det sig. I två timmar var jag, Tobias, Annica och Charlotte p´å Özen & OJ!. Alldeles förskräckligt och jag tror inte någon av oss vet vad vi gett oss in på. Det är vi + Gustaf som ska laga mat till 30 pers, säkert 39 olika rätter till klassens medlemmar. Det kommer ta sin lilla tid känner jag. Och nej, vi kommer inte att betala någonting för vi offrar vår fritid till detta. Jag lovar er att det blir en ganska fattig timlön ändå om vi slår ihop alla timmar som vi kommer offra och splittar det med 50 kr. Voila! Vår timlön! No fuzz!

Jaha, om jag nu skulle förutse vad som kommer hända imorgon så tror jag att det blir en hemmadag. Home sweet home. Men nu ska jag ju inte förutse så ja, vi får se. Men Tobbe ska ju trots allt komma hit och laga mat vid ett. VI fixar biffen!

Nu ska jag ta en sövande host medicin och tröst äta liiiite och kolla på fråga Olle förstås!

Sleep tight.

Ungefär såhär låter ett nördutrop a la Alex:

"HÖHÖHÖ LOOOOOOOL HÖHÖHÖ!!!"

Om och om och om och om igen. Alltså ett nördutrop.  

Jag kommer på mig själv att jag sitter och störs av rösten i bakrunden (Katharina Lennartsson) när jag surfar runt på internet och läser bloggar. Jag har just nu VM, Vetenskapliga metoder som är... något så enormt ointressant och jag ser det mest som någonting som är i vägen för att jag inte har sovmorgon varje tisdag till kvart i tio. Studiemotiverad som jag är så hade jag hellre kilat ner till bibblan (som iofs inte öppnat än men ändå) och stuckit näsan i en bok om Usa:s politik. Nu kanske ni förstår hur jag känner.

Katja och Christer kanske vill att vi ska bli mer sugna på att plugga och har därför lagt in 2,5 timme med "Meningslös tid" så att dom om några veckor hoppar fram bakom powerpoint rullgardinen och hojtar "HAHA, trodde ni verkligen att ni skulle ha ett sånt här onödigt ämne?!" och Katja ba "HAHA där trodde ni fel! HAHA Nu kan ni plugga på era två arbeten 2,5 timme i veckan woohoo!!" och därefter sjunker alla, hela 2 alfa, in i någon form av plugg-psykos och Katja och Christer ler belåtet och klappar varandra på magarna "De var bra gjort av oss, HAHA!"

Man kan ju alltid hoppas.

Nu måste jag läsa vidare på alla bloggar och låtsats lyssna. Börjar bli lite drygt nu... och sen är det Engelska. Snacka om dryg förmiddag.

Puss på dig fröken Lennartsson

Efter en alldeles för lång och krävande promenad från biblioteket så ligger jag nu här, under en fleasefilt och låter datorn värma mig. På vägen till biblioteket kände jag mig ganska depp och nere men så fort jag stack näsan in i det varma kunskapsfulla biblioteket kände jag någon form av glädje. Jag vet inte var den kom ifrån jag bara kände att jag ville låna alla böcker i hela världen och lära mig. Iofs är det väl den inverkan ett bibliotek borde ha på en skoltrött gymnasieelev. Denna glädjen varade ett ganska bra tag och sex böcker om Usa:s politik senare har jag blivit pekad i riktningen till konst hyllan och börjar med en enorm glädje frossa i böcker om mode genom tiderna och från alla världenshörn! Med cirkus 15 böcker i min famn balanserar jag fram. Jag stannar och ser en kvinna sitta, sovande. Det gjorde mig så deprimerad på något sätt. Inte nog med det, bredvid henne låg en bok: "Begrav mig stående". Jahap... Också slog det mig, det är måndag och trots alla underbara böcker i världen blev jag påmind om hur jag mådde innan, när jag gick till biblioteket. Det är en måndag.

Med en tung väska, två tunga bibliotekskassar och mina minst lika tunga tankar begav jag mig hemmåt. Det tog en lång ändlös halvtimma.

Sen när jag kommer hem ja, då bemöts man av en, dagen till ära, dyster bror!

Det var ju allt annat än en fin dag. Men som tur är har jag en del underbara personer och saker i mitt liv som gör det lite lättare, förutom mina böckerna då.

Kom precis hem ifrån bion då jag och Jacob såg "We own the night" vilket var en väldigt bra film. Mark Wahlberg, Joaquin Phoenix och Eva Mendes. Dock blir jag alltid lite rastlös när jag väl sitter där i biosalongen.

Ska inte radda upp världens recension av filmen ville bara säga att jag har sett den. Den är sevärd. Feel free to download.

Godnatt på er.

Min bror. Han är Nörden med stort N. Men det är väl det jag älskar honom för. Att han är sig själv, att han har hittat nörden inom sig och bara lever ut helt och hållet utan några som helst hämningar.

När jag ringer hem en dag förra veckan svarar han.
-Hallå det är Alexander!
-Hej Alex! Allt bra? (Omtänksam som jag är.)
-Ehhhhhh.... (jag hör tangentbordet slå mot datorbordet frenetiskt eftersom det ena "benet" är längre än det andra)
Sen fortsätter han.
-Vill du nått? Vill du prata med mamma?
-Ja, visst.
-MMMMMMMMMMMAAAAAAAAAAMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMAAAAAAAA! (som om vårt hus vore ett mansion) Hon svarar inte.
- Men Alex, res dig upp och skrik i trappan.
-Nääääe ring upp i stället så kan hon svara.
(För att jag just då inte orkar ta den konflikten ringer jag lydigt upp. Efter ett tiotal ringningar svarar han igen)
-Hon är inte hemma.
(Jag slänger på luren (så gott det går när man har mobil))

Idag har det varit en sjukt skön dag och jag har varit extremt aktiv. Efter frukost var det på med springkläderna, mina fula gamla joggingskor och min underbara pepp musik för att ge sig ut på landborgen och pålsjö. Det blev sisådär 6-7 km men med tanke på att jag körde på en petit frukost så är jag ganska nöjd. På toppen av de körde jag 100 situps och 40 armhävningar när jag kom hem. Jag är nu en stolt jävel.

Och nu har jag bastat och duschat i ca 45 minuter. Jag är mör.

Nu ska jag städa upp lite, frächa och kolla på satc.

Au revoir!

Puh! Har varit en stressig eftermiddag må jag säga. Har filmat och städat som en maniac! Iofs slö titta jag på tv ett bra tag.
Snart bär det av till lauröd där jag mfl ska tränga oss in i kittys fina hus och laga mat så det skvätter om det. Ska bli intressant att se vad alla tar med till bordet.

Lönt.

Idag efter skolan och två mysiga fikor begav jag mig hem i mörkret. Jag gick helt vanligt och lyssnade lite på musik i min ipod och så helt plötsligt får jag för mig att kolla upp, som man gör. Och precis då möter jag en kvinnas blick i 35 årsåldern som stirrar något otroligt på mig samtidigt som hon rör sina läppar, men eftersom jag inte hör vad hon rör sina läppar för så tar jag ur mina lurar, trots att hon fortsätter att gå. Mina öron som precis hört Regina Spektors fina stämma kommer i kontrast med hennes, den underliga kvinnans inte lika härliga klang.
Självklart stirrar jag tillbaka, som man gör. Och så händer det som inte borde hända, det som man gör när man tycker någon är väldigt attraktiv eller bara allmänt konstig. Jag tittar mig över axeln för att se vad fan det är med denna personen, och hon gör samma sak! Våra blickar möts ännu en gång. Jag vänder tillbaka mitt lilla huvud och fattar tag i min mobil och ringer hastigt upp senaste samtalet. Jag är faktiskt rädd. Man vet ju inte vad hon kan vara kapabel till. Efter några sekunder märker jag att hon vänt på sin dojja och att hon nu börjar flåsa mig i nacken. Självklart svarar ingen i telefonhelvetet och jag börjar istället försöka hålla ett samtal mellan mig och den väldigt tysta mobilen. Nu är hon i jämnhöjd med mig och jag bestämmer mig för att låta henne vinna detta racet och saktar ner min frenetiska gångstil. Hon går förbi, sjungandes, och ställer sig sedan vid sidan av gatan. Vid det här laget har jag redan letat efter hennes möhippe-vänner och den doldakameran ja, jag har till och med letat efter psykpersonalen i vita rockar som när som helst ska hoppa fram runt ett hörn eller ur en skåpbil och kidnappa tillbaka the crazy-person. Förgäves. Dom finns inte. Det är bara jag och the crazy-lady och förstås koppis gäster, som ser ut som levande frågetecken, fick vara publik till detta schablaket. Jag ger dom en hej-kom-och-hjälp-mig-blick och ser nu min chans att fly och återtar den frenetiska, stela gångstilen. Inte fören jag gått över gatan till Bara Vara vågar jag kasta blicken över axeln och ser kvinnan med tights, väst, vit-och-blå benvärmare och underbart stora headphones aka crazy-person, plöja Norra storgatan och terrorisera oskyldigt folk.

Ja, men om man skulle ta och dra in på psykvården?

Är borta. Nu när mina ögon har vant sig vid p22 på texten känns det lite ringrostigt att gå tillbaka till p10. Retard-texten gjorde mig retard. Tack för den. Puss och Godnatt.

Ibland kan jag bli riktigt jäkla irriterad. Vare sig det är grannen eller försäljaren på h&m, det är vuxna människor vi pratar om. Även om personen i fråga har världens sämsta dag och bara vill gå hem och sticka huvudet i sanden med sin fjärrkontroll i handen så är det rent hyfs att vara trevlig och bemötande. Jag kan förstå om det är den femtonåriga pentan som står i kvartersbutiken som är otrevlig men jag kan inte förstå om det är en fullvuxen människa som är tillräckligt gammal för att uppfostra sina egna barn och lära dom att vara hyfsade.

Så var lite trevlig vettja.

Idag har det varit en lång dag. Men nu är det officiellt snart fredag vilket alltid är trevligt. Sen att vissa fått schemat lagt så att de inte har några lektioner på fredagarna gör ju bara torsdagen till en väldig glädjedödande dag. Att se deras små, fina leenden och höra de snacka om att de ska röja stan på kvällen. Fuck off ni har förstört lite av min lycka som kommer ur torsdagen. Och ja, jag vet skadeglädje är den sanna glädjen blaa bla, jag vet. Så... jag är inte bitter. Nej, inte ett dugg. Det är jättekul att gå upp halv sju för att sitta framför en dator i tre timmar med Bosses fina stämma i bakrunden samtidigt som man spelar spindelharpan eftersom man ändå inte fattar någonting. Hysteriskt. Kul. När vi går och käkar lunch ska ni börja tänka på att kanske kliva upp ur sängen.

Näe, jag är inte bitter.

Att vara bitter och trevlig på samma gång är fan en konst, eller hur?

"Ha en jävligt bra dag era underbara små bitterfittor och jönspågar!!"

Idag hade vi basket på idrotten vilket jag hållt på med i si så där 6-7 men inte spelat sen typ i sommras. Grymt kul och jag måste faktiskt erkänna att jag nog saknat det lite. Att få känna sig duktig på något och att samtidigt röra på sig och ha kul är ändå ganska unikt. Att komma bort från verkligheten lite grann. Eftersom jag inte spelat på riktigt på ca 1½ år så kändes det speciellt och jag gick verkligen in i ett mode som jag inte varit inne i på ett tag. Att jaga en boll och kasta den i korgen känns ganska främmande för mig just nu i mitt vardagliga liv. Jag lever absolut inte så nu. Förr betydde det allt för mig, det var mitt liv eller åtminstone en livsstil. Trots att "mitt forna liv" var berikande så känns det ändå som om jag lever ut mer nu. Jag kan göra vad fan jag vill. När jag valde Campeon istället för Filborna SPID (4år!!!) som resten av mitt lag gjorde så visste jag att jag stängde en dörr men att jag gick in i en dörr som ledde till livet, framtiden och ja, allt jag lever och verkar för nu. Jag ser på mina gamla lagkamrater och ser att de flesta av dom är lyckliga med sitt liv och jag ser mig som inte hade passat in men som passar in där jag är nu.

Även om basketlivet kanske var ett sundare liv än vad jag lever känner jag ändå att jag har växt och blivit det som var meningen att jag skulle bli och jag har aldrig ångrat att jag tog det valet jag gjorde. Att jag gick den andra vägen.

AH! Jag blir galen! Jag har tryckt på en knapp på datorn som gör att jag har retard-stor text! Nu känns det typ som om jag rökt på för texten är så onödigt stor! Hur lyckades jag? Det förändrades på ett ögonblick. "Swwwisch" sa det och så gick det från intellektuell-text till tard-text. usch fy och blä.

För övrigt var det tänkt att jag skulle ha en trevlig stund med min mofasa ikväll men som vanligt när vi har trevliga kvällar slutar det med att han kollar på valfrisport och jag degar framför datorn eller något annat viktigt. Ikväll var det innebandy som gällde och han hade lika gärna kunnat sitta på IH och sett matchen live, så disträ är han.

Nu är matchen slut och han ska sova. Kul och mysig kväll med papi.

Själv ska jag spendera kvällen med en onanerande Greta Garbo. Angenämt angenämt.

Japp idag har jag varit sjuk. Och mer tänker jag inte skriva om det. Hrm...

Sitter här och degar framför datorn och har fått min dagliga dos av världens bloggar.

Jag känner mig lite som en gris här i min datastol. Min mage är något så kolosalt bylsig och om mina bröst inte hade suttit ihoptryckta i en bh så hade jag haft dom i mitt knä. Nä nu ljuger jag men jag försöker förmedla en känsla av mitt tillstånd.

Nu ska jag hoppa in i ett bad med min nylon-tidning och gotta mig. Sen så ska jag med inspiration av Jessica (som ska på anställningsintervju WOHO, jag är fan lika glad som henne (om inte mer hehe)) ska jag skriva min cv.

På återseende.

Nu har jag bearbetat min traumatiska kväll och kan ventilera och spy galla över den. Efter den väldigt korta och intensiva kvällsfikan drog jag, Victor, Jessica och Tobbe till en tattar-hemmafest. För övrigt känner jag att tatt-hemmafester är grymt underskattade. Dom är mysiga, intimare, man behöver inte betala för att hänga av sig eller kissa och man ser och hör folk. Just denna hemmafest var i Rangvalla. "Vart fan ligger det?!" frågar du dig nu. Det ligger i helsingborg. Ja, vid Adolfsberg såklart. Vart annars? Det var en man vid namn Jonas som höll i skiten och han var en bra värd som bjöd på Frank (ingen fest utan Frank) och shottar som om han pissade ut det. Mycket trevligt tyckte fattiga lilla Melissa vars vin tagit slut efter tio minuter. Folket var något så ofantligt chillt att det nästan var en surrealistisk upplevelse. Och kvällen blev ju inte mindre surrealistisk om man säger så.

Senare den kvällen, vi klängde, posade och dansade som om det inte fanns någon morgondag. Precis som det ska vara. Sen fick någon jävel för sig att "JA, vi drar till tivoli". Eh? What were we thinking? Det är 20 mother fuckers! Visserligen kom jag in på 20 förra veckan but still vi hade ju så jävla kul... varför gå? Med hjälp av grupptryck och allmän fylleförvirring tog vi en taxi till tivvan. Väl framme visade sig att dom kollar legg. I någon form av halv koma staplar jag och Jessica fram följt av Jenny och Victor. Jessica visar sitt legg och sen visar Jenny sitt och då kommer någon av oss på att det hade varit en brilliant idé om Jessica ger mig hennes legg och visar upp det (!!!!!). Hon använde det för typ 5 sekunder sen! Vi var tröga. Man blir det med för många franks i sig (misstolka ej, det är en drink). Vaketen hajar faktiskt vad som pågår och släpar in oss på tivolis kök. Lysrör, svettiga diskare, en fete vakt med två skraja fjortisar som ångrar sig bittert. Självklart vill vi gå därifrån, men nej, det fick vi absolut inte polisen va liksom påväg. Vid detta tillfälle råder det panik, ångest och överlevnadsinstinkt i våra små huvuden och vi kläcker idén att vi på 3 ska springa. Dåååååålig idé. Vakten märker visst att Jessica som kommit drygt en decimeter från där hon stod innan blir nertryckt av vakten på diskbänken men hans arm mot hennes hals. Precis som om hon var två meter lång, hade tatureringar över hela kroppen och tränade på olympias gym. Det var faktiskt otroligt traumatiskt att se sin älskade kompis nedtryckt med en äcklig ful jävla fisse vakt över sig. Sedan tog dom in oss till ett rum på baksidan av rummet så vi inte skulle kunna "rymma", fyndigt som fan. Vid det här slaget är jag och Jessica i eld och lågor över vad som precis hänt och det lilla vi kan om lag & rätt väcks och vi böjar gorma om sveriges rättssystem och att de bara är wannabee-poliser som inte fick plats i polisuniformen och att de bara var maktberoende som vilken jävla diktator som helst (okej, det där sista sa vi inte men vi tänke det som fan).

Tillslut kom polisen. Och då var vi så glada att vi kunde få prata med en person som lyssnade, hade en hjärna och var på rätt sida om lagen. Jag fick förklara mig. Han förklarade vad som skulle hända om jag inte skötte mig. (Inget körkort på några år, inte ta lån yade yada) Jag skötte mig och han ringde mina föräldrar. Vid det tillfället sket jag i att han gjorde det bara jag fick komma hem utan en anmälan.

Efter ca fem minuter hör vi att någon brud gormar och ut genom en dörr kommer de två snälla polismännen med en väldigt våldsam brud på 20 bast som jag och Jessica tackar innerligt. Hon var så våldsam att polisen prioriterade henne framför oss. "Äh vafan ni är ingenting jämfört med henne! Ni kan gå!" Jag tror jag aldrig varit så lättad i hela mitt liv och jag tror aldrig jag har varit så glad över att komma hem. Tack våldsammabruden i rött linne! TACK TACK TACK!

När vi kom hem så hade mamma och pappa gjort te till oss. Dom var nog glada att vi inte låg i något dike vid Rangvallas enda rondell.

Detta var min första kriminella upplevelse i alla fall vad jag minns. Jag har iofs kissat ute och sånt.

Feedback till allt folk som medverkat kommer att komma snarast.

Det var allt för mig. Döm inte.

Och anledningen till att jag skriver om det är så att du som läser inte ska göra det. Även om du är smidigare än mig. Det är fan inte värt det.

Fuck off nu.

En promenad genom stan är inte alltid lika chalalalala som Per Gessle sjunger.


Trots mitt halvtaskiga humör och illamående så gjorde jag som alla alltid säger till en när man är uggig och sjuk. ("meh, ryck upp dig") Jag ryckte upp mig, målade mina naglar, drog på lite deodorant och begav mig ut och gjorde stans gator farliga. På en av dessa gator, kullagatan, trippar jag fram precis som jag alltid gör. Det är upplyst, fint och har en sån härlig vi-vill-inte-släppa-julen-ångest över sig. Jag gillart. Jag går i mitten av allt kuller och möter fem storvuxna män, killar... nja mer pojkar men storvuxna är dom allt. Sådär äckligt brådmogna testosteron-over-the-top-killar som är stolta över deras pubishår och fjunet under nästippen, den typen. Dom går på rad och tar praktiskt taget upp hela kullagatan. När jag väl kommer tillräckligt nära för att åskåda deras fjun ger dom mig en snarlik "how are doin'?" Joey i vänner blick och vräker ut någonting på målbrottiska. För att komma förbi deras mur fick jag ta till mina armbågar. För att sedan känna blickarna i ryggen och höra busvisslingarna eka på fina julkläddakullagatan. Nu frågar jag mig: ska det vara såhär? Jag förstår om man är lite kåt (vem är inte det? (puh dagens ungdom)) men man kan faktiskt kontrollera sig. Eller kan man inte de som man, kille, pojke, påg?

Anyway... med viss agg mot det motsatta könet fortsatte jag men bestämta steg mot baggatelle. Jag kommer till allas vårt heliga Maria kyrkan och en bil kör bakom mig något så otroligt långsamt. När den kommer upp i jämnhöjd med mig sneglar jag, av ren nyfikenhet för att se vad det är för idiot som kör här, på en gågata. I samma sekund som jag sneglade ångrade jag mig. Att få ögonkontakt med en alldeles för självgod kille i x antal sekunder ger honom x antal självförtroende points. (Det finns ett system) Denna gången var det en kille som var hög på sina points och han röt ur sig: "Du vill ligga med mig!". Ett påstående. Ett falskt påstående. Förmodligen skulle jag dö av pointsöverdos om jag hoppade i säng med honom vilket nog hade varit det bästa med tanke på allt annat som han bär med sig.
Jaha är det så man raggar? "Du vill ligga med mig!" Känns mer som om han var ute och jagade och att jag var ett vildsvin fast då skulle han rytit "Jag vill äta dig!" eller nått i den stilen.
Med andra ord, kvällen började inte så bra. Jag kände mig som ett offer.

Sedan efter den händelsefulla promenixen kom jag fram till Bagatelle och fick se älskvärda ansikten.

Detta var del ett av kvällen.
To be continued.

Jag sitter här invirad i en kli-ig filt och huttar och klagar över att det är mörkt. Markisen är nere. Varför är den nere? Hmm. Det är inte ens soligt. Även om det hade varit de så känns det lite emo att dra ner markisen. Jag menar lite bögväder har väl aldrig skadat. (Med bögväder menar jag soligt. Precis som silverfisken (känd bloggare) så tycker jag att det är idiotiskt att kalla regn bögväder. De bögar jag vet om är glada, spralliga och soliga dvs allt annat än molnigt och regnigt. Get it?). Jag är fortfarande i "Ah?" över varför markisen är nere.

Jäääävlar vad ljust det blev.

Funderar seriöst på att dra ner den igen. Åtminstone ta på mig ett par solglasögon.

Det känns inte riktigt lika jobbigt att stiga upp.
Har suttit och försökt klura ut vad Bosses otydliga instruktioner betyder och därmed spenderat 3 timmar framför el computer.
Tjafsat om vart vi ska käka lunch, något som alltid är en het diskus. Ingen vill samarbeta, kompromissa eller ge sig och idag slutade det med att de flesta av oss gick hem.
Köpte mig en Nylon som jag ännu inte låtit mig gotta igenom.
Träffade Jenna som varit borta alldeles för länge och hennes bruna appearance gjorde ju att man kände sig som en blekfis från finland. Måste säga att jag inte alls ofta känner mig finsk. Men idag gjorde jag det... lite.

Känner mig en gnutta övergiven här hemma. Har verkligen inget att göra. Mår inte så bra heller. Det känns som alla ska ut men att jag med spänd förväntan sitta hemma och se om Mat-Tina halkar på Let's Dance golvet eller inte. Finns väl en viss charm i det också kanske. Iofs hade jag kunnat gå ut men som sagt mår jag inte bra. Det var tänkt att jag skulla attenda en 18-årsfest i åh-så-fina BORSTAHUSEN men jag pallar inte. Får bli en fylla imorgon istället, eller något i den stilen. Om man ska se ljuset i det hela så kommer jag vara riktigt på imorgon i alla fall och om jag är på så spelar det ingen roll om någon annan är det, du blir det. Jag har den effekten på folk. Nu lät jag allt självgod, kände att jag behövde det faktiskt.

Nu ska jag leka husmor och börja skala potatis. Det blir svenssons ikväll: Kött, sås & potatis!

Wish me luck.

I alla fall lite grann. Känns dock inte som om jag lever och verkar... mer lever och har värk. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva min sjukdom. Jag är illamående, konstant. Jag har ont i magen, jag spyr, känner ingen hunger och har därför låtit bli att käka eftersom jag ändå inte kan behålla något. Som grädden på moset är rödluvan på besök. Det finns ingen tid på månaden då jag känner mig så ful och äcklig som när hon är på besök! Det är synd om mig. Punkt.

Idag har jag fått i mig lite buljong och en macka. Känns inte så bra just nu dock. Men jag orkade i alla fall lyfta hit datorn och knappa ner några simpla meningar. Trevligt huh?
Vet inte om jag kommer till skolan imorgon. Jag menar, tänk så har jag någon obotlig sjukdom som smittar. Jag vill ju inte smitta alla... men å andra sidan så är det sjukt tråkigt här hemma och höjd punkterna är få. Idag var höjdpunkten Justin Timberlake på Oprah. Jag vet inte... men jag tror jag blev lite småförälskad i honom. Jag tror vi hade passat bra ihop. Så tänker väl de flesta tjejerna som precis som jag beundrar Justin. Meeeen jag är ganska svag for the moment så jag faller för det mesta som gör min dag och idag var det Justin. Capiche?

Krya på mig.

Jag läser bloggar. Ja, lite av varje och det är faktiskt lite lycka att sätta sig framför datorn och komma in i någon annans tankar för en gångs skull. Visst är det intressant skit dom bloggar om och vissa av dom får till och med betalt! Kan inte jag få betalt? Mitt skit som jag skriver om är kanske inte lika bra men jag känner att det skulle bli bättre om jag hade mer pengar. Det blir som en god cirkel. Mer pengar - roligare liv - bättre blogg. Nä, för nu får jag nöja mig med mitt liv. Jag har ett jävligt kul liv. Annars skulle jag inte haft något att skriva om.

Någon som vill anställa mig?

Har precis kollat på rapport på tvåan. Jag kollar aldrig på tvåan. Även om det är en bra film. Jag bojkottar tvåan. Så är det bara, men ikväll tog jag mig i kragen och kollade på rapport. Det var riktigt jävla bra. Jag förstår inte hur jag har kunnat missa detta. Jag känner mig genast mer allmänbildad och en gnutta visare. För att inte glömma all skuld man får för att man har det så fruktansvärt bra. Jag menar, "bra" i Sri Lanka är när man har ett "hus" med två väggar och ett halvt tak, en fiskebåt med hål i botten och ett trasigt nät... det är "bra". Här hemma blir man galen så fort man inte har tillgång till internet en timma eller om ens mobil är urladdad. Nu har jag fått perspektiv och ska sluta gnälla. Jag ska dock fortsätta att blogga men gnällandet får jag nog tagga ner. Eller vänta nu... Mitt gnäll är vad denna bloggen bygger på.

Ajdå.

Första dagen är avklarad och allt va precis som det skulle. Fredrik såg lagom bakis ut, det var en mixad stämning av ångest, någon form av oförklarlig hajp och en del dysterhet, vissa gick omkring och såg så där äckligt utvilade och gyllenbruna ut och gick omkring och log fånigt precis som om de va lyckliga. Vilket dom förmodligen är. Jag behöver ingen jäkla sista-minuten resa till thailand, neeeeej för guds skull! Jag klarar mig. Jag är lycklig. Hmm.

Nu på eftermiddagen har jag funderat en del på min framtid. Och det är ju bara ett så jäkla laddat ämne som man inte under några omständigheter kan undvika. Det kommer ju att hända. Framtiden. Men sen läste jag en artikel och rubriken va "The future is now" och det stämmer. Vi lever och verkar nu och visst man ska ju planera men inte allt för mycket. Kanske säger jag detta för att jag inte vågar planera. För det är jobbigt. Ångest. Upprymdhet. Spänning. Förtvivlan. Desperation. Glädje. Frihet. Lycka.

Men sen börjar jag tänka att allt kanske inte ser ut som det gör nu. Jag har förmodligen människor runt omkring mig som jag inte vill förlora eller åka ifrån. Ska jag skjuta upp min framtid eller mina mål för att jag trivs så bra här med mina vänner och min familj? Jag vet inte. Det jag vill göra är något som jag velat göra ett bra tag. Det är liksom min dröm. Man måste ju förverkliga sina drömmar och tänka positivt. Det är typ min ideologi och den lever jag efter eller jag försöker i alla fall.

Lördagen blev oväntat trevlig. Blev spontat bjuden som stand-in till en middag/fest där jag inte kände folket vilket alltid är spännande. Jag hade i alla fall en väldigt trevlig afton som drog ut mot småtimmarna. Konsekvensen av så mycket vin blev en rätt grav huvudvärk som plågat mig från det att jag väcktes tills för nån timme sen.

Idag har jag inte ens gjort ett försök till att klä på mig. Jag har vandrat omkring i min fina morgonrock för att hedra den sista dagen på lovet.
Victoria's Secret Fashion show va ju helt fantastiskt och nu ska jag köra ramadan tills jag svimmar. För det är väl så dom gör?

För att sätta punkt på dagen såg jag första avsnittet av en grymt skön serie "Californiacation". Porrig humor! I like it a lot.

Imorgon är det dagen då vi återvänder, till vardagen, rutinen, life itself. På något sätt ska det bli skönt eftersom när man har lov så är temot så lågt och man skulle faktiskt kunna ligga hemma och sova hela dagen. Men när man är i skolan och hjärnan faktiskt får jobba känns allt som det ska. Man kanske går omkring och är lite små deppig över att man är så sucki sucki på franska så att steg ettorna överklassar en. Man umgås med sina vänner så mycket att man nästan vill spy galla så fort man träffar dom utanför skolan. Man får ett enormt kaffesug för att det har ju aaaallla på campeon och man luktar turk-gulasch från matan. Men vafan... Det hör till! Det är ju alldeles... alldeles... underbart!

Jag känner på mig att jag inte kommer ha denna fina inställningen imorgon när klockan ringer vid halv sju.

En sak till! Har kommit på ett sätt att klara mig igenom resten av tvåan. Jag delar upp det i perioder.

Period 1: v. 2 - v. 7.  v. 8 Sportlov!

Period 2: v.9 - v. 12(?) v. 13 Påsklov!

Period 3: v.14. v. 15 (österrike :D) väääldigt soft period om jag får säga det själv!

Period 4:  v.16 - ca. v. 22. Sen är det över!


Nu ska jag sova. Det är ju en skoldag imorgon då va.

Kom precis hem ifrån Robin där det har varit spelkväll! Mycket trevligt as usual. Vi sjöng/skreck till singstar och jag var... everything but a singstar. Men de va kul! Lite får man ju bjuda på sig själv.

Trots att jag är klarvaken ska jag nu krypa till kojs.
Imorgon ska jag färga håret. Bajsbrunt? Polskblont? Eller kanske till och med "head on fire"?

Förhoppningsvis bär kvällen med sig något oväntat. Jag behöver komma ut och skaka rumpa! Någon som joinar?

Nä nu känns det lite patetiskt att skriva när man borde sova.

Aaaahap.

...och drar till Robin."

Get it?

Pöss

Det är ligger snö på marken. Skolan börjar snart och inget känns som det ska. Inget känns som det borde kännas. Allt är omtumlat, upp och ner, bak och fram, ut och in.
Imorse var jag glad som om jag inte visste något annat. Jag skuttade och gjorde hoppsasteg fram, jag visslade till en fin melodi och hade fina tankar. Jag tyckte till och med snön va fin.
Nu känns allt sämre, gråare och äckligt så jag mår illa. Men det kunde varit sämre. Jag kunde varit utan allt jag har, utan alla fina människor omkring mig. Då hade allt bara känts gråare. Nu kan jag i alla fall deppa tillsammans med dom.
Nu jävlar ska jag pigga upp mig själv och gå och fika och ha det mysigt. För innerst inne är jag inte depp... det är bara någon konstlad fasad jag spacklat upp mitt i all hysteri. Jag har verkligen ingen anledning att vara deppig. Ingen alls. Skäms på mig. Nu ska jag dansa runt naken till negerdunk... finns inget som piggar upp mig så mycket som det.

Ibland känns det så jävla bra. När ett problem bara försvinner. Det blir överslätat liksom.

Fy fan vad skönt.

Hey there Delilah What's it like in New York City? I'm a thousand miles away But girl tonight you look so pretty Yes you do Times Square can't shine as bright as you I swear it's true Hey there Delilah Don't you worry about the distance I'm right there if you get lonely Give this song another listen Close your eyes Listen to my voice it's my disguise I'm by your side Oh it's what you do to me Oh it's what you do to me Oh it's what you do to me Oh it's what you do to me What you do to me Hey there Delilah I know times are getting hard But just believe me girl Someday I'll pay the bills with this guitar We'll have it good We'll have the life we knew we would My word is good Hey there Delilah I've got so much left to say If every simple song I wrote to you Would take your breath away I'd write it all Even more in love with me you'd fall We'd have it all Oh it's what you do to me Oh it's what you do to me Oh it's what you do to me Oh it's what you do to me A thousand miles seems pretty far But they've got planes and trains and cars I'd walk to you if I had no other way Our friends would all make fun of us and we'll just laugh along because we know That none of them have felt this way Delilah I can promise you That by the time we get through The world will never ever be the same And you're to blame Hey there Delilah You be good and don't you miss me Two more years and you'll be done with school And I'll be making history like I do You know it's all because of you We can do whatever we want to Hey there Delilah here's to you This ones for you Oh it's what you do to me Oh it's what you do to me Oh it's what you do to me Oh it's what you do to me What you do to me.

När jag saknade isnabel så skulle jag lägga upp den här bilden... även om hon inte är i new york nu.
Puss älskling

(och nej jag orkade inte separera meningarna)